PARENTES. Minnen och längtan.

Varm sommarluft sipprar in genom den gallerförsedda fönsterluckan. En björktrast kraxar någonstans, nära men så långt borta.

Det är mer än tjugo år sedan jag gick ut i ottan för att se och höra göken och ändå vet jag hur den låter och var jag kan få syn på den.

Det är mer än tjugo år sedan jag plockade liljekonvalj och ändå kan jag känna hur den doftar och se hur de vita blommornas båge bugar för sommaren.

Det är mer än tjugo år sedan jag fanns under bar sommarhimmel nära vågskvalp och med sand mellan tårna och ändå vet jag idag hur det känns.

Mina minnen är också min längtan.

Foto: Christoffer Lund.

PARENTES. Inga gränser 2.

Delar av samma.

När Milton och Leo dyker efter snäckor i sitt grekiska hav och sedan sätter dom mot sina öron kanske de hör en sång från landet i norr.

Om sången sjunger imse vimse spindel på mormors språk eller inte spelar ingen roll, de hör vad de hör. Pojkarna är fullt tvåspråkiga och i deras värld finns inga gränser, världen är världen och de finns i den utan begränsningar eller hämningar oavsett om de sitter på en strand  i Grekland eller i mormors julpyntade kök i Sverige. Det är underbart.

Milton och Leo. Foto: Johanna Hazianastasiou.

PARENTES. Inga gränser 1.

Det är enkelt:

När jag ser foton på jorden från rymden ser jag inga gränser.

Där finns berg och floder, öknar och hav men inga gränser.

Vore jag besökare från yttre rymden skulle jag ta för givet att de varelser jag ser bygga hus och fabriker, odla arealer och segla i skepp på de blå vågorna, rör sig fritt: att de går från norr till söder, från väster till öster utan att konstruerade barriärer sätter stopp för dem.

En av de stora förändringar som skett under min tid i fångenskap är att vårt land nu har innevånare från så många håll i världen. Det är underbart och det skall bli härligt att möta dem den dag jag blir fri. Och detta är kanske ett av de få plus min tid bakom galler gett: jag har haft tid att fundera över det mångkulturella samhället. Jag välkomnar det.

Fångenskapen ger sann kunskap om vad frihet och människovärde är.

Foto: Stefan Hazianastasiou.

PARENTES. Vägen är frihet.

 

Jag tänker en väg i sommarlandskap: jag följer den i en barfotapromenad förbi blomsterängar och diskesrenar med lupiner.

Jag stannar för att plocka solvarma smultron och se ut över sommarblå sjö och när jag fortsätter går jag min längtan och mitt mål.

Hosjö, Falun. Fotot: Eva Hazianastasiou.

PARENTES. När Sorg hälar på.

När jag ser ut i dagen genom mitt cellfönster ser jag in i mig själv. Jag lyssnar på Johnny Gill som sjunger  – undersköna röst, underbara toner! – och jag gråter.

Sorg har hälsat på.

Jag tar honom i min hand och leder honom till det jag inte har någon aning om: framtiden. Jag måste göra så för att inte det förflutna skall slita mig i stycken. Vi går en liten bit fram och Sorg tonar bort en aning när jag tänker på de jag skall träffa den dag då anstaltens tunga dörrar bryts upp. Det som kastar mig till Sorg är också det som tar mig ur hans grepp.

Johnny Gill sjunger vidare och jag känner det som bär:  förtvivlans motpol hopp.

Foto: Christoffer Lund.

PARENTES. Vågbrytaren.

Jag är nära vågbrytarens hala stenar när jag minns barndomsäventyr en regnig vårdag 1958.

Så går tiden, så stilla står den.

Himalaya. Foto: Stefan Hazianastasiou.

PARENTES. Jag kommer.

Rastgårdsrundan är rörelser tunga av längtan. Murarnas skuggor håller hårt i stegen medan tanken flyr instängdheten:

där, på skirgrön äng, leker broderns hundar och där på en parkbänk i residentstaden, sitter systern och hennes dotter och lapar sol.

– Vänta, viskar tanken till dem, – jag kommer!

Stikkan, foto Sten-Ove Bergwall.