Med anledning av Nedre Norrlands Hovrätts beslut att bevilja mig resning i Johan Asplund-fallet publicerar jag denna historia igen. Rättsskandalen är i alla dess delar bisarr och egentligen fullständigt osannolik – hur kunde detta hända? Det är min önskan och förhoppning att många läser resningsansökningarna och åklagaren Björn Ericsons förklaringar. De visar fram med tydlighet allt fusk, allt medvetet fusk. Och de visar fram den förfärliga och experimentiella verksamhet som pågick vid anstalten i Säter. Följande historia är i det sammanhanget en liten historia.
Oktobermorgonen var stilla. Några frostbitna löv från den gamla eken vid entrén till rättspsykiatriska kliniken dalade makligt mot marken när vi klev ut. Jag och läkarna Kjell Persson och Göran Fransson tassade iväg till bilen de kört fram – vi hukade omedvetet för att inte synas, och vi blev lite irriterade när utandningsluften blev till små moln som steg till väders.
Vi ville inte bli sedda. Den resa vi skulle företa var ytterst hemlig, mycket svår och enormt krävande. Det gällde att vi kom iväg osedda.
Vi åkte till Ryggen, en liten by utanför Falun, passerade den lilla järnvägsstationen och smög in på en skogsbilväg sedan vi passerat skylten ”Här slutar allmän väg”.
Vid en annan skylt, passande nog med namnet ”Ropudden”, stannade vi. Vi var klädda för utevistelse. Göran hade fodrad skinnjacka och grova vildmarksbyxor, förstärkta med än grövre tyg på utsatta ställen. Kjell bar ylletröja och ovanpå den en vindtät anorak. Göran hade grova skor på fötterna och Kjell ett par näbbstövlar från 70-talet. Mitt klädkonto var snålt så jag bar träningsoverall och ett par lånade stövlar.
Vi var rustade till kropp och till själ. Nu skulle det ske, nu skulle vi plocka fram bevis, vi skulle ”avtäcka bisarra troféer”, ge vetenskapen något rejält att bita i och mig själv ett erkännande som seriemördare.
Bäcken höstporlade, ”nippertippade” som Birgitta Ståhle skulle ha uttryckt det. Morkullorna hade sträckt, så det var inte deras knorpande vi hörde även om det var det Göran påstod. Kanske var det min ångest som frambragte gutturala läten.
”De här djupdykningarna”, tänkte Kjell och antecknade det senare, ”är så helgjutna och mycket uppseendeväckande men väldigt logiska.”
Han var så inne i sina tankar att han inte såg grenklykan som korsade stigen. Kroken på högra näbbstöveln fastnade och han stöp, ramlade framåt. Mitt gutturala läte studsade under hösthimlen.
Den ene läkaren hjälpte den andre på fötterna medan jag funderade på hur jag skulle klara mig ur situationen, hur jag skulle förklara bristen på fynd, på vetenskap.
- Ditt fall, sa jag till Kjell, påminner mig om hur jag ville sätta snubbelfot på pappa. Och när jag tänker på det får jag sådan ångest.
Kjell tog fram den lilla medicinpåsen han hade i anorakens bröstficka och lirkade fram en Xanor som han gav mig. Vi kunde gå vidare.
”Detta är verklighet”, tänkte Kjell.
Han var närvarande fast ändå inte. Stora och viktiga saker var i görningen, och jag kunde se i hans ansikte hur tagen han var av det.
- Vi sätter oss en stund vid stugan där borta.
Göran pekade och vi följde hans steg.
- Terapin har verkligen varit stormande.
Kjell satt vänd mot Göran. Jag tittade i händerna, försökte spåra tid som varit genom att följa handflatornas linjer. Jag hamnade varken i förr eller senare. Jag tyckte att svettpärlorna nippertippade i livslinjen.
- Thomas genomför våra samtal med mycket plågsamma känsloupplevelser och återupplever svåra skräcksituationer från barndomen. En bild av en synnerligen svårt störd familj har trätt fram.
Kjell nästan viskade. Han tog om det han sade två gånger – det gällde att memorera de kloka orden så att han kunde föra in dem i journalen senare. Vilket han gjorde.
- Thomas har vuxit upp i en stor syskonskara – det visar på sexuell gränslöshet. Och parallellt med avtäckandet av bisarra minnesbilder som tycks vara glasklara har minnesbilderna från mordet på Johan Asplund blivit allt tydligare. Minnesbilderna var först mera drömlika fantasier – de har nu blivit tydliga, enstaka bilder. Successivt har han bearbetat dessa bilder och sammanvävt dem med skräckbilderna från barndomen. Dådet, mordet på Johan, framstår som en psykologisk återgestaltning av barndomssituationen med ett flertal infallsvinklar.
Göran tittade nästan bekymrat på sin kollega.
- Skriv upp, sa han. Det här är viktigt.
Och Kjell skrev upp och förde senare in sina anteckningar i min journal.
- Han var ju länge osäker på om han begått mordet.
En lätt harkling. Jag ryckte till. Svettpärlornas färd i livslinjen fortsatte, och när de hotade att välla över sin brädd kände jag att jag behövde medicineras. Jag avbröt Kjell i hans utläggning och han gav mig ett piller. Jag svalde ner det med lite kaffe från min ficktermos – jag var säker på att effekten kom snabbare på så vis.
- Ja, som om han funderade på om det var en fantasi. Vad som gjorde honom säker var resan han och jag gjorde till Sundsvall. Återseendet av platsen gav honom en svår ångestattack.
De båda männen tittade varandra i ögonen och nickade. Näbbstövelsnäbben hade fått ett fult märke av grenklykan. Kjell putsade på det med lovikkavantarna. Göran trevade efter en cigarr men hittade ingen.
Jag reste mig upp. Nu var det dags!
Jag pekade på bäcken och sa att vi skulle gå längs med den en bit uppströms.
Vi gick. Jag med Kjell vid min sida och Göran två steg efter. Jag såg hur bäcken en bit framför oss gjorde en tvär gir till höger och hur den i sin färd hade eroderat marken och skapat sig en djup fåra att finnas i. En ensam gråal såg ut att notera vår närvaro, samtidigt som den kastade sin skugga över bäcken.
”Ugglebon”, tänkte jag när jag bland brötar av död ved såg ett par högstubbar. ”Om jag visste åldern på dem kunde jag påstå att gömslet fanns där.”
Xanoren verkade, påverkade. Jag kved och såg hur de båda läkarna reagerade: larm! beredskap!
”Detta var mycket plågsamt för Thomas”, noterade Kjell efteråt.
Gammelskogen runt oss fällde sin mossa och de blottade stammarna grät kåda över vad de såg. Gråalens uppåtriktade grenverk viskade böner till sin himmel och sidobäcken, som ålade sig till sin storebror, stannade flödet som i andakt.
Xanoren verkade, påverkade.
Jag tog ett steg ut i det kalla vattnet.
Läkarna stod stilla, den ene höll den andre i armen. Tysta, spända.
- Johan! ropade jag. Johan!
Brinken, som bäcken bildat där den svängde, log mot mig och visade att i dess hålighet låg ett par stenar.
”Där”, tänkte jag.
Jag visste att min uppgift var falsk och att jag inte kunde uppfylla det som läkarna förväntade sig av mig. Men jag var fångad i Xanor-dimman. Jag såg det jag inte såg och agerade utifrån det – det som nu hände var för att jag inte skulle göra mina utflyktskamrater besvikna och för att rädda ansiktet, det som nu var Thomas Quicks.
Vattnet for över stövelkanterna och isade fötterna, men jag kom inte till sans.
- Johan!
Ropet rullade över nejden när jag kasade mig framåt och ivrigt makade hålighetens stenar åt sidan. Med svepande rörelser var händerna ömsom i bäckens mjuka vatten, ömsom i brinkväggen.
Jag sträckte på kroppen och riktade blicken inåt; ögonen himlade utan ironi, flackade utan mål.
- Johan, kved jag när jag stoppade handen i munnen samtidigt som jag föll ihop.
Läkarna offrade näbbstövlar och skor och rusade ut i bäcken. Högt undrade de vad det var som hände. De tog tag i min stela kropp och drog mig försiktigt upp mot gråalen.
- Jag svalde dem. Jag svalde Johans fingerben.
Xanoren verkade, påverkade.
”Svåra existentiella frågor har ställts på sin spets för Thomas i samband med den psykoterapeutiska bearbetningen. Många detaljer kring Johan Asplund väntar på sin definitiva genomträngning, då flera detaljer fortfarande är alltför svåra för Thomas. Det gäller att orka ta in alla starka känslor, som finns förknippade med situationen. Det är viktigt att han får behålla den relativa frihet han har nu med frigång och dagspermissioner. Risken för förnyad brottslighet liksom för suicid bedöms för närvarande som liten eftersom den terapeutiska bearbetningen innebär att Thomas får tillgång till sin aggressivitet - den har tidigare varit helt isolerad och bortträngd från det vardagliga medvetandet.”
Citatet hämtat från den anteckning Kjell Persson gjorde i min journal efter Ryggen-utflykten. Men resan hölls hemlig. Först ett halvår senare, när både Göran Fransson och Kjell Persson (som senare tog namnet Långbergs) slutat vid kliniken avslöjades det. Det var i samband med förhör i Charles Zelmanovitz-delen som saken togs upp.
Man hade redan grävt i Ryggen. Nu grävde man igen.
Publicerat av Sture Bergwall 
